VARG

Vargen (Canis lupus) är det största av hunddjuren och en gång i tiden var vargen också världens mest spridda däggdjur. Vargen lever främst i vildmark och idag är den dessvärre utrotad från stora delar av sitt naturliga utbredningsområde och följaktligen har antalet vargar sjunkit kraftigt. En stor anledning till reduceringen av vargar är människans avsiktliga förföljelse av arten. Vargen har, förmodligen tack vare att den en gång i tiden hade en så stor utbredning, klarat sig från global utrotning och vargens bevarandestatus i världen anses av IUCN sedan år 2004 vara livskraftig. Lokala populationer, så som den svensk/norska (skandinaviska) populationen, är dock fortfarande mycket utsatta och i den svenska rödlistan klassas arten som starkt hotad.

Förutom att vargen är en så kallad indikatorart, som tydligt reagerar på förändringar i livsmiljön och därmed påverkas kraftigt av mänsklig (antropogen) påverkan, har den skandinaviska populationen även stora problem med genetiken. Man talar om genetisk diversitet, vilket handlar om variationen av gener i en population. För att en population ska vara långsiktigt livskraftig ska den ha en hög genetisk diversitet, så att det finns en hög mångfald av olika gener och en stor variation mellan de olika individerna i populationen. Detta ger populationen en större motståndskraft mot störningar, så som sjukdomar eller antropogen påverkan. Vargen i Skandinavien har dessvärre en väldigt låg genetisk diversitet och det sägs att två individer av varg, med svenskt ursprung, är närmare släkt med varandra än helsyskon.

Den låga genetiska diversiteten är tillsammans med fortsatt antropogen påverkan, så som aktiv förföljelse (illegal jakt) och utbredd förstörelse av livsmiljön (habitatförlust), de största hoten mot den Skandinaviska vargens existens. I linje med den nya nationella rovdjurspolitiken pågår ett arbete för att förstärka genetiken hos vargarna. Detta arbete, som innebär många utmaningar, går framförallt ut på att underlätta naturlig invandring, men innefattar även bland annat planer på att placera ut valpar med ”ny” genetik hos de befintliga vilda vargfamiljerna. Samtidigt tillåts dock en omfattande jakt på varg (både licens- och skyddsjakt), vilken motarbetar arbetet med att förstärka genetiken, men som sägs vara nödvändig för att öka allmänhetens acceptans och tolerans för rovdjursarten. Detta påstående, att ökad jakt på varg leder till ökad acceptans, har en stor inverkan på vår skandinaviska vargpopulation trots att det saknas starka vetenskapliga belägg för att det verkligen finns ett samband.