Denna säsong har många djur som skadats i trafiken inte tagits hand om. Djur av olika arter har fått ligga blödande och lida i dikena och vänta på döden eller halta runt i skogarna tills de slutligen fallit omkull och äntligen fått slippa sitt lidande.
Trafikdödat rådjur
Jägarnas skyldighet och ansvar som medföljer rätten att bruka skogens resurser
Det ringlar sig ett enormt vägnät över hela vårt land och många djur rör sig över eller längst med dessa vägar. Stora plåtformationer rusar samtidigt fram i mycket höga hastigheter med mer eller mindre stressade människor bakom ratten. Massvis av kollisioner med vilda djur sker varje dag. När djuren blir påkörda av bilar blir de ofta svårt skadade om de inte dör direkt. De flesta människor är nog överrens om att vi måste ta ansvar för dessa djur, som har rätt att slippa lida längre än det tar för ett eftersök att äga rum. Detta eftersök är jägarnas ansvar. Jägarna i Sverige är en grupp som, liksom alla andra, har både rättigheter och skyldigheter. Jägarna har ett stort privilegium att utöva sitt intresse att jaga vilda djur i vår natur i utbyte mot att de betalar pengar för jaktkort. Dessa pengar används sedan till viltvård genom att de går till en fond som kallas viltvårdsfonden. En stor del av pengarna från viltvårdsfonden (ca 40 miljoner kr/år) går till jägarna för det uppdrag de har, det så kallade "allmänna uppdraget", som innefattar bland annat eftersök av trafikskadade djur.
Det bör också nämnas att det finns väldigt många älgar i Sverige, något som inte är ekologiskt motiverat utan snarare är ett resultat av att det är jägarna - och inte naturen själv - som reglerar älgstammen. På grund av att det finns så pass mycket älg så sker naturligtvis många trafikolyckor med just älgar. Detta kan man tycka är tragiskt i sig, men när jägarna tar sitt ansvar att leta rätt på de skadade djuren och befria dem från sitt lidande så fort som möjligt så kan det åtminstone anses som etiskt försvarbart.
Älg går framför en bil på vägen
Vägrar ta sitt ansvar och låter djur plågas för att tvinga igenom sin vilja
Detta år har dessvärre många skadade djur blivit lämnade till sina öden och fått lida tills de tillslut dött av sig själva. Man vill inte ens föreställa sig lidandet i dessa djupt tragiska situationer. Varför har det då varit så här? Jo, det är som så att en del av jägarna (inte alla - men en enda vore nog illa) strejkar mot vargarnas existens i landet och kräver att regeringen ska lyda deras order om hur många vargar det ska få finnas! Som vapen, eller gisslan, använder dessa strejkare de stackars djuren som drabbas av trafikolyckor. Dessa jägare har kommit på att de kan vägra att ta sitt ansvar att rycka ut när det kommer ett larm om ett trafikskadat djur. De ignorerar helt enkelt sitt mycket viktiga ansvar. Detta leder till att antingen Polisen, i dessa fall, måste lämna sina ordinarie ärenden för att åka ut och eftersöka och förkorta djurets lidande (något de inte alltid har rätt utbildning för att göra) ELLER att djuren lämnas att lida av sina svåra skador tills de slutligen dör av till exempel förblödning eller infektioner. Det är minst sagt inhumant.
Så här skriver den så kallade "Svenljungagruppen" på sin webbsida,
Vargtak.nu:
"Vi har startat Svenljunga eftersökstrejk på trafikskadat vilt. Strejken kommer att trappas upp tills vi får igenom våra krav. Vi strejkar för att sätta press på våra beslutsfattare så de tar tag i frågan."
Nu när Miljöminister Lena Ek presenterat det nationella taket på 180 vargar i Sverige så vill dessa jägare visa att de tycker att rovdjurspolitiken nu går i rätt riktning, även om de egentligen kräver ett ännu lägre tak, och avbryter därmed strejken. De trafikskadade djuren får nu bli omhändertagna igen. Men man ska inte tro att djuren går säkra över huvud taget, de kan inte lita på att få hjälp ifall något skulle förändras i rovdjurspolitiken.
Detta står att läsa i ett pressmeddelande från 2012-11-09 på webbplatsen Vargtak.nu:
"Visar det sig att regeringspartiernas utfästelser var luft och tomma ord så kommer eftersökstrejken att tas upp igen och säkerligen med ännu större uppslutning."
Och detta säger Thomas Ekberg, Svenljungagruppens "kändisprofil" från TV4:
"Utöver eftersöksstrejk finns det ytterligare verktyg att ta till. Vi har ytterligare ess i rockärmen om det skulle krävas, men exakt vilka det är vill jag inte gå in på just nu. Som sagt: nu är politikerna på rätt spår och då vill vi i handling visa att vi uppskattar det."
"Naturvårdsorganisationerna ansvariga för att djuren nu lider"
Detta är ingenting annat än ren och skär utpressning med totalt oskyldiga offer. Dessutom hotar dessa grupper nu med att inte ge sitt stöd till insatser för att förbättra genetiken i vargstammen, som att underlätta naturlig invandring och att föra in individer med nya gener i landet på konstgjord väg. Utan stöd från jägarkåren, som har ett så stort inflytande i politiken, blir det svårt att genomföra några insatser för att förbättra vargpopulationens genetiska situation. Dessa jägare lägger nu med den fulaste tänkbara taktiken över allt ansvar på regeringen och på det som de kallar för "varglobbyn". Det som avses med varglobbyn är förmodlingen naturvårdsorganisationerna som Naturskyddsföreningen och Rovdjursföreningen. Med sitt förvridna tänk så får dessa själslösa individer det till att om inte naturvårdsorganisationerna hade överklagat vargjakten till EU-domstolen, så hade inte jägarna behövt strejka och då hade inte dessa oskyldiga djur varit tvungna att lida. Så nu heter det att naturvårdsförespråkare "i högsta grad själva är ansvariga till att djuren nu lider efter vägarna". Detta är ren och skär idioti. Hur i hela fridens namn ska naturvårdsorganisationerna kunna varken förutse eller ta hänsyn till sådana här inhumana utpressningsmetoder??
En rovdjurspolitik grundad på utpressning istället för på regelriktig naturvård?
Är det rätt att rovdjurspolitiken i vårt land styrs av hot och utpressning där oskyldiga djur hamnar i kläm? Och allt detta för att förhindra rovdjurspolitiken från att kunna gå i linje med regelriktig, ekologisk och moraliskt korrekt naturvård? De strejkande jägarna påstår att de bryr sig om djur och natur, men något mer motsägelsefullt kan man leta länge efter. De ljuger tills de tror på det själva. För det första är det inte landsbygdsbornas bästa som är syftet, vilket är vad som påstås. Jag tror knappast att de landsbygdsbor som verkligen bryr sig om naturen vill stöjda detta hänsynslösa, inhumana, elaka och otroligt omogna beteende. Bryr man sig om naturen på riktigt (vilket man förväntar sig av människor som väljer att leva och bo på landsbygden) så vet man att det är naturen själv som bäst sköter regleringen av olika djurstammar. Därmed borde de biologiska/ekologiska grunderna till storleken på de olika stammarna väga tyngre än ekonomiska eller ideologiska intressen. Man bör också ha grundinställningen att alla arter har rätt att existera i livskraftiga populationer. Dessutom skulle man aldrig kunna stödja utövande av djurplågeri i syfte att få sin egoistiska vilja igenom.
Sprider lögner om naturvårdsorganisationernas syften
Nej, syftet med detta beteende är att dessa jägare verkligen vill ha "sina" bytesdjur i fred utan konkurrens från (andra) rovdjur så som varg. Denna vilja är så pass stark att de kan ta till vilka medel som helst i sin kamp. De manipulerar omgivningen totalt. Som om allt detta inte är illa nog så påstår dessa människor att det är naturvårdsorganisationerna som har en dold agenda. Enligt dem så vill vi inte alls se livskraftiga populationer av olika djurarter, så som varg, utan vi vill att dessa arter ska balansera på gränsen till utrotning hela tiden så att våra organisationer kan gå runt. Ojojoj, det var länge sedan jag läste något så utomordentligt felaktigt och korkat.
I krig och kärlek är allt tillåtet?
Det liknar verkligen ett krig. Dessa jägare har förklarat krig mot naturen och mot regeringen, med naturvårdsorganisationer (och alla andra som bryr sig om naturen) samt - framförallt - dessa oskyldiga djur som gisslan. Det är så utstuderat elakt och manipulativt så man blir mörkrädd. Nu hotar de alltså även med att ta upp strejken igen om inte beslutshavarna stryker dem medhårs. De förklarar också att de har andra, än så länge hemliga, krigsmedel att ta till. Jag vågar inte ens tänka på vad det kan vara? Dessa människor har redan bevisat att de totalt saknar empatisk förmåga, så vars gränserna går för vad de kan hitta på kan ingen veta...
Kan man inte ta sitt ansvar så ska man inte heller få ha det
Ett bra förslag till en lösning på detta STORA problem är att ta ifrån jägarna det ansvar de uppenbarligen inte kan sköta och låta någon annan, förslagsvis Länsstyrelsen, ta ansvaret för eftersök av trafikskadade djur. Jag hoppas verkligen att förändringen införs SNARAST så att detta djurplågeri och denna utpressning får ett slut! Man kan även tycka att då dessa jägare bevisligen inte kan bära sitt ansvar som medföljer privilegiet att få använda sig av skogens resurser, så ska de inte heller få behålla sina rättigheter. Jag tycker att de borde förlora sina jägarlicenser utan diskussion!
Läs mer här:
VARG
Vargen (Canis lupus) är det största av hunddjuren och en gång i tiden var vargen också världens mest spridda däggdjur. Vargen lever främst i vildmark och idag är den dessvärre utrotad från stora delar av sitt naturliga utbredningsområde och följaktligen har antalet vargar sjunkit kraftigt. En stor anledning till reduceringen av vargar är människans avsiktliga förföljelse av arten. Vargen har, förmodligen tack vare att den en gång i tiden hade en så stor utbredning, klarat sig från global utrotning och vargens bevarandestatus i världen anses av IUCN sedan år 2004 vara livskraftig. Lokala populationer, så som den svensk/norska (skandinaviska) populationen, är dock fortfarande mycket utsatta och i den svenska rödlistan klassas arten som starkt hotad.
Förutom att vargen är en så kallad indikatorart, som tydligt reagerar på förändringar i livsmiljön och därmed påverkas kraftigt av mänsklig (antropogen) påverkan, har den skandinaviska populationen även stora problem med genetiken. Man talar om genetisk diversitet, vilket handlar om variationen av gener i en population. För att en population ska vara långsiktigt livskraftig ska den ha en hög genetisk diversitet, så att det finns en hög mångfald av olika gener och en stor variation mellan de olika individerna i populationen. Detta ger populationen en större motståndskraft mot störningar, så som sjukdomar eller antropogen påverkan. Vargen i Skandinavien har dessvärre en väldigt låg genetisk diversitet och det sägs att två individer av varg, med svenskt ursprung, är närmare släkt med varandra än helsyskon.
Den låga genetiska diversiteten är tillsammans med fortsatt antropogen påverkan, så som aktiv förföljelse (illegal jakt) och utbredd förstörelse av livsmiljön (habitatförlust), de största hoten mot den Skandinaviska vargens existens. I linje med den nya nationella rovdjurspolitiken pågår ett arbete för att förstärka genetiken hos vargarna. Detta arbete, som innebär många utmaningar, går framförallt ut på att underlätta naturlig invandring, men innefattar även bland annat planer på att placera ut valpar med ”ny” genetik hos de befintliga vilda vargfamiljerna. Samtidigt tillåts dock en omfattande jakt på varg (både licens- och skyddsjakt), vilken motarbetar arbetet med att förstärka genetiken, men som sägs vara nödvändig för att öka allmänhetens acceptans och tolerans för rovdjursarten. Detta påstående, att ökad jakt på varg leder till ökad acceptans, har en stor inverkan på vår skandinaviska vargpopulation trots att det saknas starka vetenskapliga belägg för att det verkligen finns ett samband.
Antal i Sverige: ca 280 individer (för vintern 2010/2011 dokumenterades 28 föryngringar i Sverige och gränstrakterna till Norge, därtill 3 föryngringar i norska revir)
Riksdagens nationella mål: Etappmålet är för närvarande 20 föryngringar per år, vilket motsvarar ca 200 individer
Antal i Västerbotten: Ingen fast population, men minst 3 olika individer har förekommit under säsongen 2010/2011
BJÖRN
Europeisk brunbjörn (Ursus arctos atctos) är den underart av brunbjörn (Ursus arctos) som finns i Sverige. Den europeiska brunbjörnen (hädanefter refererad till som enbart ”björn”) är ett stort däggdjur som är både växtätare (herbivor) och köttätare (predator). Enligt svensk forskning utgör skogens bär 45 % av björnens föda under ett år. Den näst viktigaste näringskällan för björnen är myror, som utgör kring 20 % av den sammanlagda födan under året. Som predator är björnen expert på att ta älgkalvar.
I Sverige förekommer björnen från norra Svealand och norrut, med tre områden där den huvudsakliga reproduktionen sker; Dalarna, Jämtland och Norrbotten. Björnpopulationen i vårt land är just nu sakta expanderande och sprider sig från de mest björntäta områdena både söderut och österut i skogslandet. Björnen är ett mycket svårinventerat djur, både på grund av att den går i ide på vintern och därmed inte kan inventeras i spårsnö, men även på grund av relativt låga tätheter och faktumet att djuren helst undviker möten med människor. Björnstammens storlek och utveckling uppskattas utifrån den så kallade rovdjursobsen (inrapportering av observerade rovdjur under älgjakten) samt via spillningsinventering, med DNA-analyser, som förekommer i majoriteten av björnlänen.
Björnen är inte globalt hotad, utan har en stabil populationsutveckling om man ser över hela Jorden, men det globala utbredningsområdet har minskat kraftigt och många lokala populationer är utsatta. På IUCN’s rödlista skattas arten som livskraftig. Det som hotar små populationer är förstörelse av livsmiljö (habitatförlust) och annan antropogen påverkan, ofta konsekvenser som kommer av att människa och björn kommer för nära varandra i samband med björnens födosökande.
I Sverige tog man år 1893 bort skottpengen på björn och vid det laget hade björnjakten drivit arten nära utrotning. När stammen var som minst uppskattas den ha bestått av endast 130 individer. Björnen var fredad mellan år 1913 och år 1942. Man började år 1927 betala ut ersättning för björndödade tamdjur och i samband med det tilläts populationen börja tillväxa. Sedan år 1943 jagas björnen i landet igen och förvaltas sedan år 1981 som vilt med både licens- och skyddsjakt som regleras av Naturvårdsverket. Sedan inträdet i EU år 1995 skall även bestämmelserna i Art- och habitatdirektivet beaktas och den fredade arten jagas idag med stöd av tillämpliga undantagsbestämmelser.
Naturvårdsverket anser att jakten på björn är nödvändig för att reglera artens utbredning och för att minimera de skador på mänsklig egendom som kan orsakas av djurets närvaro. Naturvårdsverket har delegerat till de länsstyrelser med fasta björnpopulationer att besluta om hur många björnar som ska skjutas varje år. I Västerbotten får 25 individer skjutas under licensjakten år 2012. Björnhona med ungar samt ungarna som följer björnhona får inte skjutas. Man tillåter jakt med max två hundar samtidigt samt åteljakt med omfattande villkor, som nu bedrivs på försök för tredje året i rad.
Antal i Sverige: ca 3200 individer år 2010 (2950-3492 individer)
Riksdagens nationella mål: Minst 100 föryngringar per år eller 1000 individer
Antal i Västerbotten: Ca 300 individer (2004 och 2009), andelen honor har ökat från 38 % till 48 %
Naturvårdsverkets regionala miniminivå i Västerbotten: 9 föryngringar
Jag tycker att våra vackra rovdjur är värda en alldeles egen blogg. Hoppas ni kommer tycka om den!
